RyttarnaL

 

Jag är en helt vanlig snart 17-årig tjej. Jag har två hästar som är mitt största intresse, eller var mitt största intresse. Jag har en familj och pojkvän som jag älskar, eller älskade. Jag har vänner som jag alltid har kul med, eller hade kul med. Jag är lycklig, eller var. Jag har ingen aning längre.

Jag är en helt vanlig snart 17-årig tjej som inte kommer ihåg senast gången jag kände den där känslan ni vet, när livet flyter på och allt bara känns så fullständigt rätt och du kan inte göra något annat än att le. Jag är en helt vanlig tjej som inte känner något längre, eller ja ifall stress räknas så kan man väl säga att den känslan har tagit över alla andra. För det är det enda jag känner nu för tiden.

Jag längtar efter dagen som alla hästmänniskor pratar om, då all stress, press, irritation och ångest ersätts av den där underbara (egentligen stinkande) lukten av hästbajs blandat med hovrester och blött hö. Eller den där känslan alla förälskade berättar om, när man omfamnas av den man älskar och alla bekymmer försvinner, om än bara för någon minut, eller ens sekund. Eller den där känslan man alltid kände som barn, med sin familj. Som att det inte fanns något i världen som skulle kunna skada en så länge man var vid deras sida. Jag längtar efter den dagen.

Jag vet inte vad jag känner längre, för jag har tappat kontrollen, jag är som en snöflinga i en snöstorm. Jag skapades för att irra omkring bland alla dessa människor, tills jag inte orkar något mer, tills jag faller till marken och tinar bort.

Jag är en helt vanlig snart 17-årig tjej som inte är den person hon önskar hon var, som hon en gång faktiskt var. Och jag skyller på skolan. Jag skyller på skolan, för jag har tvingats kämpa för mina egna rättigheter som lågstadieelev, blivit mobbad, misstrodd, skrattad åt, dumförklarad, nekad rätten att vara den jag är, fråntagen mina personliga ägodelar, dragen till botten av det djupaste havet, det är där mitt självförtroende sakta har försvunnit, tvingats göra saker jag inte känner mig bekväm att göra, skriken på, fråntagen rättigheten att faktiskt vila upp mig på lov och helger, fråntagen friheten, fråntagen känslan av att skolan faktiskt kan vara rolig, blivit jämförd med killar av lärare och då kallad svag och dum, ja, jag tror ni förstår.

Dörren till Gymnasieskolan Kungsfågeln i Luleå är inte bara tung att öppna, utan även tung att ta sig igenom. Det finns en osynlig mur när man går in dit, varje gång man går igenom där tar man med sig en del av den. Jag kallar den ångest. Den är inte lätt att bli av med och den är inte lätt att leva med.

2005 var året då det hela började. Jag gjorde mig extra fin den där dagen, ni vet dagen som alla sexåringar väntat ett helt år på? När man äntligen fick börja skolan, man var hur stor som helst nu. Jag älskade skolan, inte kompisarna på den här tiden, utan skolan. Jag jobbade matte som om jag förberedde mig för ett livsavgörande prov och jag lärde mig skriva skrivstil innan vissa ens lärt sig skriva som vanligt.  Jag stannade efter skolan för att hjälpa läraren att städa i klassrummet. Jag var en sån, ni vet. Vill ni veta vad jag är nu?

Jag är ledsen, för att det är så många som kommer behöva uppleva allt det jag upplevt.  För att jag behandlar de personer jag älskar som om de vore de jag hatar. Jag är arg för att vuxna inte tänker längre, för att vuxna är så dumma att de ser barn och ungdomar springa rakt in i väggen utan att stoppa dem. Jag är rädd för att jag kommer sluta upp som många andra, utan en fungerande hjärna innan jag ens betalat min första skatt.

Jag vill gå fram till alla små oförstörda barn som längtar tills de blir gamla och säga att njuta av tiden där en kram av mamma läker alla sår och en kram av pappa fyller en med kraft och mod. Jag vill säga till dem att inte lyssna på allt nonsens som vuxna säger som att man måste prestera i skolan för att ha en framtid.

För att jag är en snart 17-årig tjej som inte ser en framtid längre. Trots att jag avtjänat, ja avtjänat snart alla år i skolan med över medelbetyg.